Årskrönikor är en konstart, i sig.
Inte minst eftersom de försöker fånga det som inte går att fånga - tiden. Något som Lena Andersson skriver en intressant krönika om i DN.
Årskrönikorna visar också tydligt vad media anser som viktigt och avgörande. Och massmedia är idag vår enda uttolkare och berättare, i vart fall i den här delen av världen. Vad som står i DN eller visas i Rapport blir till Verkligheten, för många. En gemensam historia att förhålla sig till och att debattera.Inte minst för de journalister som dagligen producerar nya beskrivningar av världen.
I år har DN rent av gett sig på att i bilder spegla hela det förlupna deceniet. Djärvt. Mycket sport blir det, idrott har ju den nyhetsdramtik som gäller. Kort, enkelt och dramatiskt. Någon springer snabbare än alla andra, eller hoppar mycket bredare, eller hur det nu var Kurtan uttryckte det. Politiker, kändisar och en och annan ”vanlig” människa instoppad för sakens skull.
Nå, den stora drakens översikt är som sagt en bildkavalkad, hur går det för Rapport? Ja, här sjungs ungefär samma visa. Omvärlden består i princip bara av USA och Mellanöstern, i Sverige är det mest mord och facklig kamp som gäller. Något möster går tydligen inte att utskilja i flödet av lätttillgängligt material från nyhetsbyråerna.
Att sedan som Svenska Dagbladet låta läsarna utse årets nyhet ibland det snäva utval som media redan lyft fram är en utmärkt illustration av det gamla ordspråket ”som man ropar i skogen får man svar”. Att svininfluensan dyker upp som ”en katastrof som aldrig blev av” i just SvD är ingen direkt överraskning. Här finns det mera protokoll att rota i, men frågan är verkligen inte enkel.
Vi får se oss i stjärnorna efter ett svar, vilket allt fler också göra. Astrologin slår numera astronomin med många bokryggar i varje välsorterad internetbokhandel.
Det är inte en avundsvärd uppgift att sammanfatta tio år på några sidor, eller på några minuter. Men, men – ursäkta att jag tjatar, någon enda liten teknisk-, medicinsk- eller vetenskaplig- nyhet kunde väl ändå har smugits in på dessa blad? Om inte annat så fick ju faktiskt en svensk Nobelpriset i medicin eller fysiologi år 2000! Det är ju ett tag sedan och festen är ju i alla fall förstasidestoff…
Vänta lite nu, säger jourhavande Besserwisser. Fuglesang då? Han är faktiskt nämnd överallt. Jo, det är roligt, inte minst för honom själv, att han fått åka upp i rymden likt hundratals andra. Men bemannade rymdfärder är, och har alltid varit, politik och PR, inte vetenskap.
Å andra sidan hör Fuglesang till de ytterst få disputerade som överhuvudtaget får ett omnämnande ibland steppdansare och höghoppare.
Självklart missunnar jag inte alla idrottskvinnor och musikanter deras framgångar! Det är obalansen som stör mig. Den totala bristen på insikt om den medicinska forskning som lett fram till att vi lever längre och längre och mår bättre och bättre. Och den tekniska revolution som lett fram till både Spotify och FRA. Eller för all de, musikbranschens omvandling och de nya rekorden i simbassängerna. Det vill säga förklaringen till varför samhället utvecklas åt det håll det gör , demografiskt, ekonomiskt och tekniskt.
Medias enögdhet får märkliga effekter.
Så blir det mera intressant att skildra demonstrationerna utanför klimatmötet än det blir att kritisk granska olika utsagor och utspel som gör i förhandlingarna.
Det blir bättre rubriker att ta över färdigt PR material från intresserorganisationer än att själv försöka skaffa sig en bild av hur det ser ut i svenska djurstallar. Vad har hänt med den journalistiska yrkesstoltheten? Finns det inga inom pressen idag som inte sympatiserar med eller är medlemmar i miljöpartiet?!
Demokrati byger på mångfald, på fakta från flera OLIKA håll.
Förklaringar, felaktiga eller korrekta , kan diskuteras. Kaotiska magmaflöden som synbarligen slumpartat sveper över jorden, styrda endast av ödet, skildrade av nyttiga eftersägare är det svårare att förhålla sig till. med en sådan bild av världen söker många istället efter enkla, fördummande lösningar. Och efter starka ledare…
