Igår var det Fotbollsgala. Idag börjar reklamkampanjen i SR för ett nytt idrottspris. Och vilka som skall vara programledare i den evigt pågående Melodischlagerfestivalen. Avslöjandet av deras namn var till och med en NYHET i Sveriges största nyhetsprogram.
Varför är det så att tricksandet med ett uppblåst läderskinn får så oerhört mycket mera uppmärksamhet i media än till exempel all medicinsk forskning i landet?
För några dagar sedan utsågs till exempel ”Årets företagare”. Också det vid en gala i Stockholm. Också det med en spännande final och god underhållning. Men i totalt mediamörker.
Inte för att jag har något emot varken fotboll eller annan allmän idrott. Tvärtom. Jag tittar gärna på friidrott – och hellre på fotboll än hockey. Men något säger mig att Zlatans betydelse för nationalstaten Sveriges vidare välbefinnande är något mindre än den forskning och de innovationer som finns i landet. Bara lite givetvis, men i alla fall.
Zlatanland blir rätt offside utan sin exportindustri.
Varför finns då denna grava obalans i medias intresse?
Är det för att företagarna är råa kapitalister och tjänar pengar på sina idéer och arbete? Knappast. För även herr Ibrahimović har ju onekligen gjort sig en och annan krona på sitt fotarbete. Och våra musikstjärnor verkar inte heller vara utblottade.
Är det ”vad folket vill ha”? Hur kan man i så fall veta det när man aldrig provat? För när såg ni senast en direkstsänd gala ifrån en gala med forskare och företagare? Nobelfesten? Nej, nej, den handlar om den kungliga balen på slottet som vi skulle vilja vara bjudna på. Om klänningar och diadem. Inte om det arbete som skapar nya jobb i Trollhättan.
Nej, jag tror att det som vanligt handlar om vad journalisterna tror att kollegorna vill att de skall rapportera om. Den upprörda debatten kring Göran Hägglunds debattartikel nyligen var på många sätt avslöjande. Tanken att det skulle finnas en ”kulturell elit” i vårt jämnlika mellanmjölksland avvisades med en hetta som borde gjort vem som helst med en självständig hållning skeptisk.
Och vilken roll spelar ”public service” i detta drama? Är det självklart att satsa så mycket resurser på skådespelt i schlager, idrott och dansbandskamp? Och ingen festivitas på kreativa idéer? Och varför måste huvudparten av den seriösa samhållsbevakningen fokuseras på problemen och ingen tid ges till de potentiella, positiva, lösningarna?
Hur var det nu kejsarna i Rom sa; ge folket bröd och skådespel! Med tanke på dagens medialandskap kanske man borde omformulera det till, gärna lite skådespel, men först bröd!