Fysiska hinder

Idag var det Karolinska institutet.
I morgon skall några av oss till det pampiga stenhuset som härbärgerar Kungliga Vetenskapsakademin på Lilla Frescativägen 4A i Stockholm. Ett hus som förmodligen är byggt någon gång i början av 1900 talet. Här är det högt i tak, i vart fall rent fysiskt.
När man går in genom de tunga portarna kan man inte låta bli att skänka entreprenören Alfred Nobel en tacksamhetens tanke . För utan hans märkliga testamente hade nog inte så många brytt sig om denna lilla akademi, i ett avsides beläget land, långt norrut. Och framförallt inte i oktober .
Men nu vallfärdar vi hit, i vart fall några stycken. I början av oktober, varje år. Några representanter för världspressen, nyhetsbyråer och så det gamla vanliga gänget. Fast tillströmningen är inte alls lika stor här som på Karolinska och med tiden har det blivit allt mindre viktigt att delta rent fysiskt.
Allt läggs ju ut på nätet i samma sekund det händer.
Nå, här skall alla visa presskort för att släppas in, men ett sådant har väl Gert Fylking också.
Själv har jag med oregelbundna avbrott varit på plats i snart 20 år. .
De som inte är där missar den tunga, nästan imposanta, stämning som råder här. Det är lite som det var i Kyrkan, förr. Här tjoar man inte i onödan. Frågan är om ens Fylking skulle våga ropa – Äntligen! Då känns det som om kyrkvaktmästaren skulle komma. Eller nåt värre.
Styrelserummet där priset annonseras bidrar onekligen till bilden av ett tempel tillägnat Kunskapen. Från de gula väggarna blickar allvarliga män på stora oljemålningar ned på tunga, breda bord med gröna skrivunderlägg. På bordskivan stod förr små träaskar fyllda med ”ja” och ”nej” lappar. Men det är inte här det avslutande mötet om Nobelprisen hålls och omröstningen sker. De hålls i den stora salen i samma hus, samma dag som tillkännagivandet. Det är därför personalen står vakt vid dörren ned till denna sal när man kommer in. Samma vaktstyrka ska sedan se till att man inte kontaktar akademiledamöterna när de sedan strömmar ut från omröstningen till den väntande lunchen.
Fast sådant händer naturligtvis. Det är till exempel svårt för den kvinnliga vaktstyrkan att följa med in på herrtoaletten. Stort scoop – man hinner bara några minuter före sina konkurrenter om man avslöjar årets pristagare på det viset.

Pristagarna skall sedan ringas upp . Detta kan ta tid, inte minst eftersom flertalen av dem bor i annan tidszon. En gång hann Vetenskapsradion faktiskt före akademins ständige sekreterare med det glada beskedet! Det var en högst tvivlande pristagare som tog emot gratulationerna.
En annan gång ringde vi av misstag upp en tysk kranförare med samma efternamn som en Nobelpristagare. Eftersom troligen akademins sekreterare redan också ringt honom var han rätt irriterad när ännu en svensk galning ringde och störde honom.

Just momenten med omröstning och uppringning kan ta tid. Det leder ibland till att tiden för presskonferensen inte kan hållas. Om man nu ordnar en presskonferens får man väl förmoda att syftet att nå ut med sitt budskap via media. Detta syfte motverkas i hög grad om man inte håller tiden. Det blir så mörkt och tyst när TVs ljus slocknar och radion stänger tablån.
Förr eller senare kommer i vart fall den ständige sekreteraren, flankerad av förr tillfället utvalda ledamöter med specialkunskaper i dagens ämne. De sätter sig vid bordet under det stora porträttet av Berzelius och så får vi då besked.
I tid eller ej, Nobelpriset i fysik är inte precis en kioskvältare.
Så var det inte i Prisets begynnelse. Det första Nobelpriset i fysik 1901 gick nämligen till Röntgen, alltså till Willhelm Conrad Röntgen och hans uppfinning röntgentekniken. Överhuvudtaget var prisen mera rotade i den praktiska verkligehten i början. 1912 fick Gustaf Dalén priset för sin Dalénfyr.
Med tiden har de blivit allt mera teoretiska. Nu kommer omedelbart vän av fysiken att anföra att även senare års utmärkelser visst har praktiska tillämpningar, eller i vart fall kan komma att få det, och det är i viss mån sant. Gigantisk magnetisk resistens ger möjligheter till en Ipod, det är sant, men vad för Boss-Einstein Kondensatet tillför vår vardag är jag mera osäker på .
Men det handlar mest om att vetenskapen utvecklats enormt under de 108 år som Nobels testamente spritt guld över forskarvärlden. Forskningen har både fördjupats och breddats. Nya specialiteter växer fram som svampar ur marken. De discipliner som fanns i slutet av 1800 talet när Nobel fattade sitt beslut har splittrats i tusen småbitar . Och den inbördes betydelsen av de tre naturvetenskapliga klasserna i Nobelpriset, medicin eller fysiologi, fysik och kemi har i viss mån skiftat. När testamentet skrevs var fysiken den stora vetenskapen, tätt följd av kemin. Idag har onekligen biologin ryckt fram, inte minst sedan upptäckten av DNA, Nobelprisbelönad 1963. Därav en del av kraven på att förnya det gamla priset.

Vem eller vilka får då Nobelpriset i Fysik i morgon?
Om fysikerna vill bättra på sin eländiga könskvot så väljer de Mildred Dresselhaus och japanen Sumio för deras upptäckter rörande kolatomer och de så kallade nanotuberna.
”Nano” har ju varit ett buzzword ett bra tag nu.
Vill de gå tillbaka till Röntgens dagar så, varför inte, hjärnkameran och en annan japan, Seiji Ogawa. Det gäller som sagt att sprida gracerna även geografiskt. Men den är nog alldeles för praktisk för dagens fysiker.

Vera Rubin med sina upptäckter om mörk materia och Lene Hau , danskan som ” stoppade ljuset” , är andra kvinnliga alternativ, men det är för tidigt för dem.

Sedan har vi de som bevisat att Einstein hade fel. Och vetenskap handlar ju om att falsifiera, det vill säga att bevisa att andra forskare har fel.
Här brukar Alian Aspect föras fram.
Han som bevisat att det finns en påverkan som går snabbare än ljuset.
Och mitt mitt stalltips är ändå att det blir något inom kvantvärlden. Kvantmekanik eller kvantoptik. Jag kan de områdena för dåligt för att verkligen bedöma vem som var först eller vilka tre som skall väljas ut. Så varför inte männen bakom Aharonoveffekten och Berrylfasen?