De får Nobelpriset 2009
Det har länge varit en tradition på landets kulturredaktioner att spekulera om ”årets Nobelpris”. Helt enligt gängse uppfattning om finkultur handlar det då enbart Litteraturpriset, ett pris som enligt Alfred Nobel själv snarare skulle ges till sedesförbättrande pamfletter om fred än till verk av Elfriede Jelinek
De naturvetenskapliga priserna fick, och får fortfarande, ofta en notis av samma snitt som ”trädgårdsodlare hittar roligt potatis”. Detta är en smula märkligt med tanke på Nobels bakgrund och yttersta vilja, men också i ett så utpräglat ingenjörsland som Sverige.
När jag så 1992 blev chef för landet största vetenskapsredaktion, Vetenskapsradion, tog jag chansen att lyfta fram även de naturvetenskapliga priserna i ljuset. Redaktionens medicinreporter bevakade redan ”sitt pris” sedan några år, men fysik och kemi var försummade. Själva idén att i förväg gissa om vilka områden som skulle belönas ansågs dock unisont som ”dum och omöjlig.”
I vilket fall började vi att gissa redan året därpå, om jag minns rätt. Jag arbetade samtidigt för att vi skulle få börja direktsända från tillkännagivandena i P1, både från Karolinska Nobelforum och från Kungliga Vetenskapsakademin. Min tanke var naturligtvis att även på detta vis öka intresset för forskningen bakom priserna och därmed för medicinsk och naturvetenskaplig forskning överhuvudtaget.
Med tiden ökade närvaron av media vid tillkännagivandet och Karin Bojs på DN började snart också publicera sina gissningar. Idag har vi också fått sällskap av magasinet Fokus där Nils-Johan Tjärnlund delar med sig av sina tips. Nils-Johan påbörjade för övrigt sin karriär som spåman på Vetenskapsradion.Internationella media spekulerar också och i Tyskland kan man satsa pengar på olika kandidater. Ganska snart blev det hela till en rolig lek också för oss som rapporterade från Nobel.
Och trots olyckskorparna har vi journalister faktiskt ofta gissat rätt. Trots att det blivit svårare och svårare eftersom forskningen bara växer och växer och antalet specialiteter ökar för varje år Chanserna att få rätt ökar givetvis om man garderar med att räkna upp ett stort antal potentiella vinnare, men på så sätt får man också chansen att berätta om fler spännande forskningsområden.
Hur gissar man då ett Nobelpris?.
Ja, i en artikel i dagens DN har Karin Bojs utförligt och bra beskrivit vilka redskap man kan använda sig av i denna smala och udda sportgren. Man följer Laskerpriset, andra priser, Thomas Reuters statistik och de högintressanta Nobel symposierna ( som vi journalister ofta är utestängda ifrån).
Men man får aldrig glömma att utdelandet av dessa de mest kända av forskningspriser grundas på mänskliga bedömningar, precis som Konståkning. Det är en bedömningssport.
Så ett annat sätt få bättre odds är att noga studera vem som är ordförande i de olika kommittéerna som gör fotarbetet. För även om valet av årets pristagare sker i stora församlingar och många kan nominera kandidater så måste ett namn fortfarande drivas av någon med tid och tyngd. Det kan alltså inte uteslutas att ordförande egen forskningsinriktning och intresse blir tungan på valet mellan ett några bra aspiranter.
Fel källor
Sedan kan man alltid som fåkunnig reporter använda journalistikens vanliga arbetsmetoder, man ringer och frågar folk som vet. Problemet här är bara att de som vet ofta sitter med i de organ som väljer och då tiger som muren.
Fast visst har det förekommit sprickor även i den muren. Ett år kunde vi på Vetenskapsradion i direktsändning berätta om vem som skulle få årets Nobelpris i fysiologi och medicin, en halvtimma innan tillkännagivandet! Och det är inte allt…
Men det är också lätt att låta lura sig. Så är till exempel tidsfaktorn knepig att beräkna. Ofta tar det längre tid än man tror att vaska fram en pristagare och när man som otålig journalist tjatat om en kandidat tre år i rad utan framgång så tröttnar man. Då kan man ge sig den på att han får Priset just det året. Jag skriver ”han” med avsikt för den manliga dominansen ibland tidigare pristagare är bedövande. Den är så stor att man lugnt kan utgå ifrån att medlemmarna i de olika så kallade klasserna nu känner ett starkt tryck på sig att hitta kvinnliga pristagare. Trycket borde i så fall närma sig kokpunkten inom Fysikklassen.
En annan kvoteringsfrågan gäller givetvis länder, eller snarare kontinenter. För det är inte bara i OS sammanhang som först Europa och sedan Nordamerika dominerat. Nu ropar många asiatiska forskare på rättvisa. Därav också bjudresor för akademins deltagare till Kina.
Årets priser?
Nå, vem blir det då i år? Ja, just i år har jag haft den stora fördelen, men också lilla nackdelen, att kunna läsa mina medtävlares inlägg – innan.
Men medicinpriset har jag gissat förr .
Jag tror nämligen att årets pris i fysiologi och medicin går till Elisabeth Blackburn, Carol Grieder och Jack Szostak ” för deras upptäckter kring cellens tidsmätare, telomerna”. Själv brukar jag tänka mig telomererna som de där små ändarna av plast i slutet av skosnören. För varje celldelning slits telomerna i ändarna på DNA spiralen, precis som plaständarna på skosnörerna.
För tiden verkar ha gått ut för stamcellsforskarna McCulloch och Till som jag också fört fram i flera år. Om inte de nu belönas samtidigt som japanen Yamanaka vars bedrift att få vanliga celler att bli stamceller är omvälvande – om den bara visar sig hålla. Fast i så fall skulle Siminovitch bli utan pris.
En tredje gammal favorit handlar om de så kallade cancergenerna. Robert Weinberg har varit en flitig Sverigegäst och David Lane är en annan profil på området. Men här kan det bli svårt att välja bara tre.
Fysiken är spännande på så vis att flera stora vetenskapliga upptäcker fortfarande inte är helt säkra. Hur är det med den mörka materian, för att inte tala om min favorit; mörk energi. Håller strängteorin för att bygga en ny världssyn på?
Personligen skulle jag bli glad om det blir ”hjärnkameran” fMRI tekniken som får priset eftersom den betytt så mycket för att bättre förstå vår egen hjärna, vårt märkligaste organ. Glad skulle man också bli i Japan, ett land som satsat mycket pengar för att få Nobelpris. För då får japanen Ogawa sitt pris.
Kameran bygger på en slags ”magnet” och något säger mig att detta fenomen fått sitt på ett tag. Fast magnetism är också på sätt och vis inblandade i Aharonov-Bohm effekten, en så att säga återupptäckt effekt. De första teorierna om det här märkliga kom redan 1929!
Så lite med tanke på hur fysikerna brukar resonera skulle det inte förvåna mig om Aharonov och Berry får priset för sina upptäcker inom kvantfysiken.
Eller blir det något med laser, igen?
Kemin är alltid lite komplicerad att gissa eftersom priset också kan ges till vad många skulle kalla biologi, biomedicin eller rent av medicin. ( Så kanske telomerna dyker upp här, men jag tror inte det eftersom de medicinska tillämpningarna av den upptäckten är så många. )
Vem vet, kanske är det –äntligen – dags för Sverigevännen och Stanfordprofessorn Richard Zare att få åka till Stockholm även i detta ärende? Zare är också en entreprenör av rang och har startat en rad nya företag. Han får det i så fall tillsammans med några andra som gjort stora framsteg för att bättre kunna ta bilder av molekyler.
William Moerner är ett hett tips.

Bild: Richard Zare föreläser på IVA
Här har du – ditt pris?
Det så kallade Nobelpriset i ekonomi ( Riksbankens pris till Alfred Nobels minne) borde kanske ett år som detta ges till de som förutsåg den krasch vi just upplevt i världsekonomin, när en finansiell kris inträffade samtidigt sm en lågkonjunktur, men så blir det säkert inte.
Jag måste, även om det känns föga originellt, instämma med Karin Bojs att schweizaren Ernst Fehrs är en troligt och mycket spännande kandidat. Hans arbeten med att koppla ihop modern hjärnforskning med ekonomiskt beteende. ”Neuroekonom” kallar han sig själv.
Hade glädjen att träffa honom i samband med ett Wennergren seminarium i Stockholm för något år sedan och en av hans amerikanska kollegor på AAAS i Chicago i februari.
Jag tror och hopas att detta kan förändra förståelsen av ekonomi på många sätt framöver.
Om inte det nu går till en Stanfordprofessor,
Litteraturpriset lämnar jag med varm hand till kollegorna på kulturen.
Men för övrigt anser jag som alltid att det bör gå till Robert Zimmerman.
Tag äntligen ditt ansvar Peter Englund!
Javisst, ja Fredspriset. Med en fest i Oslo som leds av filmstjärnor som Willie Smith.
Och med en medial bevakning som slår till och med Litteraturpriset.
Här väljs pristagaren av politiker i det norska Stortinget.
Så, varför inte Jan Eliasson? Det enda som talar emot honom är väl att han är svensk…
Vann rätt låt?
Nobelprisen är som sagt, utan konkurrens, de mest åtrådda och berömda utmärkelserna i Vetenskapsvärlden. Det har givetvis också lett till många kritiska synpunkter på dem under åren. Kritiken har gällt både vem som fått eller, än värre, inte fått Priset. Men den har också handlat om att prisen är omoderna. Den senare invändningen återfinns i ett brev från berömda forskare publicerat den 30 september av den brittiska tidskriften New Scientist.
Ber att få återkomma till detta!