När min pappa dog i början av maj så dog också min skrivlust.
Speciellt min lust att debattera ditt och datt med okända människor över nätet.
Det spelade liksom ingen större roll längre.
Ett tag gick jag och fundera på att sammanfatta mina erfarenheter av ”vården i livets slutskede”. Men detta har P C Jersild och andra redan gjort, så mycket bättre. Min egen högst begränsade erfarenhet präglades av högst specifika förhållande som att vara enda nära anhörig på distans. Fast det är kanske inte så ovanligt i dagens mobila samhälle?
Under en tid fick jag också för mig att anldningen till att de här problemen inte tas på allvar beror på att det ofta är döttrarna som står för omhändertagandet av de döende. Det är verkligen en kvinnofråga.
Själv trodde jag nog att alla historier man läser och hör om från längvård och slutvård var förståliga, men ändå irrationella reaktioner på att livet tar slut för oss alla. Något vi har svårt att acceptera och gärna vill ha en påtaglig förklaring till, eller syndabock för. Och att skräckhistorierna var undantagen som bekräftade regeln att välfärdsamhället i stort sett fungerar så bra som det nu går att begära. Efter att ha upplevtförst min mor Margits och nu min far Eskils död är jag inte lika säker. Jag tror tvärtom att det ligger en hel del i berättelser om slarv, noncharlans, vanvård. resursbrist och hjärtlöshet som cirkulerar.
Men återigen. Vem bryr sig? Nätet präglas istället av frågor om det är rätt att stjäla andras grejer eller inte?
Alla skriker i loggen på varandra. Få lyssnar.
Här är det svårt att höra en döende människas sista andetag.
