Tänk dig att du är sjuk.
Nej, inte förkyld utan sjuk på riktigt. Du har cancer som spritt sig i kroppen. Du har ont, riktigt ont. Du mår illa, du mår så illa att du inte kan äta eller dricka ordentligt. Din kropp är svag och dina tankar orediga.
Nu om aldrig förr behöver du hjälp. Vård. Sjukvård. Hela den fina sjukvårdsapparat du betalt skatt till i hela ditt långa yrkesliv borde nu kunna träda in och ta hand om dig. Ge dig stöd och trygghet mitt i kaoset. Så gott det nu går.
En personlig och medkännande vila.
Men istället blir allt tvärtom. Okända människor tar ifrån dig alla dina kläder och personliga tillhörigheter. Du körs in i en stor sovsal och föses ihop med fem andra helt okända men precis lika sjuka och rädda människor. Mannen till vänster som befinner sig högst en halvmeter ifrån dig låter oavbrutet. Han stönar, tjostar och mumlar . Högt och ständigt. Olyckskamraten tvärs över rummet försöker kasta upp, men det lyckas inte honom. Trots det försöker han, igen och en gång till. Medpatienten i salens bortre hörn verkar ha problem med magen för ahan släpper då och då väder. Odären når dig i vågor där du ligger , oförmögen att ta dig därifrån av egen kraft. Två av salens innevånare snarkar mest och stör inte så mycket , den sjätte däremot ockuperar salens enda, gemensamma toalett.
Efter 20 minuter i denna mänskliga förnedring känner du dig sjukare än någonsin. Du vill bara en sak; bort därifrån. Så fort som möjligt. Efter en dag har du med stor sannolikhet förstoppning och kan inte äta.
Ditt redan dåliga så kallade ”allmäntillstånd” har nu försämrats avsevärt. Tur att du reda kommit under vård!
Tyvärr är detta inte en bild av ett sjukhus i forna Sovjetunionen eller i det kapitalistiska USA, detta är verkligheten i Sverige 2009. Jag vet för jag har själv legat på sådana salar och jag kommer just ifrån en sådan lokal idag.
Min 91 årige far ”vårdas” under dessa förhållanden på ett litet lokalt sjukhus just nu.
För i detta land med världens högsta skatter och med en avancerad teknisk sjukvård hålls patienterna under förhållande som skulle orsaka upplopp på vilken ”kriminalvårdsanstalt” som helst i detta land.
Fången skall ha eget rum , den sjuka får lära sig att dela med sig,
Fångar har rätt till psykologer, samtal och sysselsättningar. En patient får vara glad om den stressade syrran hinner söka ögonkontakt emellan passen vid datorn och telefonen. Samtalet om dina mest intima detaljer sker inför osorterad publik av personal och de främlingar du råkar dela sal med. Detta kallas ”rond” oh en av läkekonstens heliga mantran.
För om du brutit mot lagen skall du ha mänsklig vård.
Begår du däremot misstaget att bli sjuk måste du inse att samhällets reurser att vårda är begränsade.
Du skickas runt som Svarte Petter mellan olika ”vårdgivare” . Vem skall tvingas att betala för dig idag? Det gör att man kan bolla runt med en gammal människa och skicka runt honom till TRE olika ”vårdinstitutioner” på En dag.
Huvudsaken att han inte belastar vår budget!
Ändå är ( nästan) alla vårdgivare en och den samme i detta avlånga land. De arbetar alla för dig och för de pengar du betalat in som en försäkring under hela ditt yrkesliv.( Sjukvården i Sverige är inte ”fri” eller ”grattis”.)
Tyvärr är finns det bara en vårdgivare, farbror staten. För tänk om det fanns en ”sjukvårdspeng” som du själv kunde bestämma över, precis som med ”skolpengen”. Tänk om det fanns alternativ. Då tvingades man kanske använda det fula ordet ”kund” istället för lugna och tålmodiga substantivet ”patient”. Den som tålmodigt väntar på döden tillsammans med fem andra fisande, stönande, spyende och snarkande medmänniskor.
Länge leve Vårdapparaten!
Tags: cancer, eget rum, lasarett, patient, Ronden, sjukpeng, Sjukvård, Sjukvården, skatter, vård i livets slutskede, Vårdapparaten
-
Det låter i sanning gräsligt och jag förstår dig fullkomligt. Fasar som alla andra vid tanken att själv kanske hamna i din fars situation – jag är ju rätt gammal redan. Men jämförelsen med kriminalvården är knappast adekvat. Vet inte hur många fångar det finns men gissar att de är avsevärt färre än patienterna. Alltså billigare: man har råd att hålla var och en med ett rum. På sjukhusen är detta omöjligt, gissar jag. Ja fy fasen. Hoppas du hittar nån utväg. Privat sjukhem, långvård osv. Du har min medkänsla.
-
Tur att han slapp tillbringa allt för mycket tid på sjukhus är allt jag kan säga…
På tal om jämförelsen med fångvården: om fångvården är (har färre kunder/patienter) mindre borde den ju också få en mindre budget, inte sant?
-
Att försämra för fångarna för att få ökad jämlikhet förefaller mig vara en dålig idé. Men – jag vet inte hur många patienterna är per år och vad var och en kostar och inte heller hur många fångarna är. Jag bara gissar att antalet kriminella är mycket mycket mindre än antalet sjuka, åldringar etc, etc. Samt att varje patient är oerhört mycket dyrare, kräver mer personal, tilll stor del högutbildad dessutom. En annan sak jag skulle vilja veta är om åldringsvården fått mycket mindre pengar sen mina föräldrar var utsatta för den. Det var inte roligt då heller, men omänsklig var den inte (1980-talet). Hursomhelst fasar man för vad som nu ska ske, i krisens dagar.
-
Far dog i går natt.
Den sista tiden fick vi ett enskilt rum – men då var det på sätt och vis för sent , eftersom han då inte längre var kontaktbar.
Han var barn av en tid då man inte delade med sig av sitt privatliv över hela tågkupén via mobiltelefon, eller vi facebook!Om personalen i detta skede finns det bara gott att säga. Man var också mycket öppen för diskutera smärtlindring och ställde upp till hundra procent.
Far var allvarligt sjuk och slutet hade säkert blivit det samma inom kort, men jag är helt övertygad om att det påskyndades av de sista veckornas administrativt motivera omflyttningarna. Han var mycket harmsen över detta de sista dagarna. De innebar ett lidande som jag gärna besparat honom!
Här finns systemfel att rätta till!
Beträffande jämförelsen med fångvården står jag för den. Men jag propagerar inte för att fångarna skall få det sämre, utan för att de sjuka skall få det bättre!
Jag tycker det vore mycket intressant att få se kalkyler på hur mycket vården kostar – och vad som egentligen slukar resurser. Jag är övertygad om att en sådan beräkning, gjord med humanitet som mål, skulle ge intressanta resultat.
Min gode vän Werner Christie, fd socialdemokratisk hälsominister i Norge, menar till exempel att en försäkrad medborgare i USA betalar ungefär lika mycketRåkar också veta att exempelvis Borås Lasarett och Karolinska just nu räknar på enkelrums enheter. Borås lär ha kommit längst och kommer att bygga nytt med bara enkelrum! Motivet är att det minskar risken för smittspridning av de resistenta ”sjukhusbakterierna” och att de innebär kortare vårdtider.
Att ligga på sjukhus innebär alltid , paradoxalt nog, en negativ inverkan på allmäntillståndet eftersom man möter andra mycket sjuka människor och man ”hospitaliseras” snabbt. Man känner sig helt enkelt sjuk.
Finns bra beskrivet av bland många andra Tomas Mann i ”Bergtagen” !Ett annat ofta förbisett problem är att felaktig vård faktiskt skadar och dödar många människor per år – även i Sverige.
Här finns utrymme för en kvalificerad medicinjournalistik att gräga!
-
Peppar, peppar, så har jag själv många positiva erfarenheter av svensk sjukvård. Det som är så förskräckligt är att det är när slutet närmar sig på allvar som vården sviktar och sviker – grovt, som det verkar. Gräsligt. – Men bergtagen à la Manns sanatoriebesökare hinner väl ingen bli längre, inte på allvar. Då måste det handla om rika människor och privata sjukhus. – Det mest positiva jag läst om sjukvård i livets slutskede var förresten i SvD i förrgår, fredag, om att man kan skriva in sig i en specialiserad hemsjukvård som sades fungera utmärkt. I varje fall, eller om det var bara i, Stockholm. Hade ingen aning om detta förut.
-
Pingback from En smutsig historia | Vetenskap och Känsla on 15 mars, 2010 at 22:01
Comments are now closed.
Twitter Badge Widget
scrolling="no" frameborder="0"
style="border:none; width:450px; height:80px">
6 comments