Tänk dig att du är sjuk.
Nej, inte förkyld utan sjuk på riktigt. Du har cancer som spritt sig i kroppen. Du har ont, riktigt ont. Du mår illa, du mår så illa att du inte kan äta eller dricka ordentligt. Din kropp är svag och dina tankar orediga.
Nu om aldrig förr behöver du hjälp. Vård. Sjukvård. Hela den fina sjukvårdsapparat du betalt skatt till i hela ditt långa yrkesliv borde nu kunna träda in och ta hand om dig. Ge dig stöd och trygghet mitt i kaoset. Så gott det nu går.
En personlig och medkännande vila.
Men istället blir allt tvärtom. Okända människor tar ifrån dig alla dina kläder och personliga tillhörigheter. Du körs in i en stor sovsal och föses ihop med fem andra helt okända men precis lika sjuka och rädda människor. Mannen till vänster som befinner sig högst en halvmeter ifrån dig låter oavbrutet. Han stönar, tjostar och mumlar . Högt och ständigt. Olyckskamraten tvärs över rummet försöker kasta upp, men det lyckas inte honom. Trots det försöker han, igen och en gång till. Medpatienten i salens bortre hörn verkar ha problem med magen för ahan släpper då och då väder. Odären når dig i vågor där du ligger , oförmögen att ta dig därifrån av egen kraft. Två av salens innevånare snarkar mest och stör inte så mycket , den sjätte däremot ockuperar salens enda, gemensamma toalett.
Efter 20 minuter i denna mänskliga förnedring känner du dig sjukare än någonsin. Du vill bara en sak; bort därifrån. Så fort som möjligt. Efter en dag har du med stor sannolikhet förstoppning och kan inte äta.
Ditt redan dåliga så kallade ”allmäntillstånd” har nu försämrats avsevärt. Tur att du reda kommit under vård!
Tyvärr är detta inte en bild av ett sjukhus i forna Sovjetunionen eller i det kapitalistiska USA, detta är verkligheten i Sverige 2009. Jag vet för jag har själv legat på sådana salar och jag kommer just ifrån en sådan lokal idag.
Min 91 årige far ”vårdas” under dessa förhållanden på ett litet lokalt sjukhus just nu.
För i detta land med världens högsta skatter och med en avancerad teknisk sjukvård hålls patienterna under förhållande som skulle orsaka upplopp på vilken ”kriminalvårdsanstalt” som helst i detta land.
Fången skall ha eget rum , den sjuka får lära sig att dela med sig,
Fångar har rätt till psykologer, samtal och sysselsättningar. En patient får vara glad om den stressade syrran hinner söka ögonkontakt emellan passen vid datorn och telefonen. Samtalet om dina mest intima detaljer sker inför osorterad publik av personal och de främlingar du råkar dela sal med. Detta kallas ”rond” oh en av läkekonstens heliga mantran.
För om du brutit mot lagen skall du ha mänsklig vård.
Begår du däremot misstaget att bli sjuk måste du inse att samhällets reurser att vårda är begränsade.
Du skickas runt som Svarte Petter mellan olika ”vårdgivare” . Vem skall tvingas att betala för dig idag? Det gör att man kan bolla runt med en gammal människa och skicka runt honom till TRE olika ”vårdinstitutioner” på En dag.
Huvudsaken att han inte belastar vår budget!
Ändå är ( nästan) alla vårdgivare en och den samme i detta avlånga land. De arbetar alla för dig och för de pengar du betalat in som en försäkring under hela ditt yrkesliv.( Sjukvården i Sverige är inte ”fri” eller ”grattis”.)
Tyvärr är finns det bara en vårdgivare, farbror staten. För tänk om det fanns en ”sjukvårdspeng” som du själv kunde bestämma över, precis som med ”skolpengen”. Tänk om det fanns alternativ. Då tvingades man kanske använda det fula ordet ”kund” istället för lugna och tålmodiga substantivet ”patient”. Den som tålmodigt väntar på döden tillsammans med fem andra fisande, stönande, spyende och snarkande medmänniskor.
Länge leve Vårdapparaten!