Efter att ha trängts med några tusen andra, på ett antal plan, under två till förväxling lika hotellskyskrapor är det rätt skönt att komma hem. Här finns bara två plan och två katter att hålla reda på.
Och en trasig tvättmaskin visar det sig.
Alla som gör en resa har något att betala. Eller hur han nu sa, Göthe.
Vad finns då att berätta när nyhetshetsen är över?
Ja, för det första så var vi inte så många svenskar som lämnade Chicago samtidigt som jag trodde. Det anade jag redan på min sista utflykt till närmaste Starbucks. Först mötte jag Katarina Franck precis utanför hotellet, med mikrofonen i högsta hugg, med frågor om arkitekturen i staden.
På väg hem stötte jag ihop med Karin Bojs på bron över den lilla kanalen som enligt uppgift grävts för att späda ut det smutsiga vattnet i den ena av de stora sjöarna med vattnet i den andra. Hon skulle stanna en dag till.
Per Snaperud och jag träffades i den nu ganska lugna foajen. Precis innan Annika Nilsson anslöt joggade Svante Pääbo förbi i träningsoverall. Taxichauffören berättade att han nu skulle behöva vänta tre timmar på O’Hare innan han fick en returkörning.
Vi checkade in och inventerade Tax-Free affärerna. Det slutade med att alla köpte varsin Obamamugg, ” för att ge bort” .
Väl ombord såg jag Carl-Johan Sundberg, Gustav från VR och Johan Bergendorff.
Johan dök upp som ett jehu med en laptopp sladd om halsen för att ”låna ström”. Eftersom planet var halvtomt pratade han sig till en plats på en trestolsrad i Economy Flex, men istället för att lägga sig ned och sova satt han med lampan tänd hela överresan och redigerade ” ett halvt program”!
Han fick sedan lift med mig, direkt till redaktionen i Uppsala. för att fortsätta arbetet.
Att han var verksam hela vägen kan jag intyga eftersom damen bakom mig förmodligen var en imbiten rökare och gjorde tappra försök att hosta upp sina lungor under HELA resan. Öroproppar och musik i lurar kunde inte dölja denna ljudsensation.
Varför åker man på AAAS? Svaret är enkelt, because it is there. Eller snararem ”because everybodu is there”! Här finns alla samlade på en bricka som en finsk vetenskapsjournalist uttryckte det. Forskare jag läst om, författare jag läst och kollegor jag hört om. Alla är där och man kan prata med dem! Inspirationen och kicken man behöver för att rädda världen de andra grå dagarna i redaktionsmörkret, den finns här.
Så är det.
Och hemma möts man av debatten om SAAB. Läste just om hur den framgångsrika industrin i Silicon Valley gnisslar tänder över att Obama vräker pengar över den döende bilindustrin där – istället för att satsa på utbildning och forskning i de ämnen som ligger till grund för hela den blomstrande IT-branschen i landet.
Varför belöna dem som gjort fel, frågar man sig och knyter näven i jeansfickan.
Ja, säg det.
