Uppsala hade klätt sig vintervackert med rimfrost på morgonen när jag for mot Arlanda, ackompanjerade av talgoxarnas och blåmesarnas vårönskningar.
Flygplatsen var relativt lugn och tedde sig plötsligt ännu mera från sin bästa sida när den leende värdinnan vid incheckningen förklarade att jag blivit uppgraderad, till business!
Lyxen spelar mig mindre roll, men benutrymmet!
Prisad vare SAS!
Väntsalen var fylld av en blandning av amerikaner och svenskar, men jag såg färre kollegor än väntat. Som vanligt hörs amerikanska medborgare mycket mera, vilket jag personligen tycker är hemtrevligt – vart fall i lagom dos. Och så dyker Karin Bojs upp, som väntat eftersom jag läst hennes Facebook. Vi skrattar lite åt det parallella KVA mötet – men övergår snart till att diskutera vårt gemensamma odlar och skogsbruks intressen. Innan dess konstaterar vi att det blir allt flera som forskar om vetenskapsjournalistik, allt fler seminarier i ämnet – och allt färre som verkligen kan ägna sig åt den! Det påminner mig om min gamla kära näring, lantbruket, där det snart går tre experter på varje bonde.
Väl ombord hamnar jag bredvid en norsk oljearbetare som är på väg till sin arbetsplats – i Mexikanska Gulfen. Arbetena pågår på 2000 meters djup och det finns gott om olja, menar han. Så det räcker i vart fall under min livstid, konstaterar han. Hans stora intresse är Islandshästar som han och hans fru håller på en ö utanför Bergen. Man blir lugn av hästar, konstaterar han. Men visst är det ett problem med alla föroreningar som oljan orsakar och förmodligen är människan till en del ansvarig för den uppvärmning vi nu upplever – men bara en del. Resten är cykler som jorden alltid gått igenom.
Han kommer från en fyra veckors semester och skall nu jobba vidare med att rätta upp den gigantiska amerikanska borrplattform som fick slagsida i Gulfen för en tid sedan. ”Världens största”, enligt amerikanarna själva, men vi vet ju båda att man bör ta sådana uppgifter med en näve salt.
Redan efter förrätten somnar han och väckt endast, ganska abrupt, av ett förbigående barn i treårs åldern. Jag svär att han sätter sig upp utstötande ett ”GULP”” – precis som en seriefigur och om inte den ömma modern skyndsamt fört undan barnet vet man inte hur gammalt gossen blivit. Själv avnjuter jag mycket god mat, ett utmärkt australiskt vin och känslan av att susa fram i över 800 kilometer i timmen på 11 000 meters höjd. Visst är det inte speciellt miljövänligt – men väldigt människovänligt. På kort sikt. Det går inte att förneka.
Funderar ett slag på om bröderna Wright verkligen var de första människorna som flög, kineserna kom rätt långt med drakar och gledflög med bambuvingar. Bröderna Mongolfier med sina varmluftsballonger naturligtvis och var det inte någon tysk, vid sidan av Otto Lindedahl, eller vad han nu hette? Kommen så långt gör all den goda maten och vinet sitt och även jag somnar stilla – på en mils höjd ovanför Grönlands gnistrande bergskedjor.
Runt halvfyra, svensk tid, drar vi in över de vita bergen söder om Hudson Bay. Sett härifrån ser det ut som vinter håller ett mycket fast grepp om landskapet och den globala uppvärmningen verkar långt bort. Men vi måste naturligtvis lita på vad forskarna säger och på vad våra kollegor skriver. Vackert är det oavsett. De lite grå molnen sveper in de gräddvita, runda bergen och man anar polaräventyr och King vid ridande polisen, i detta fall försedd med ett frejdigt hundspann. Jag väcks av en missnöjd svensk dam som högljutt beklagar sig för en angränsande man, oklart om vad. Merparten av mina medpassagerare sover med allehanda ljud. Snett bakom mig halvligger en man som låter som om han förgäves försöker tömma en stor flaska med ett sugrör. Försöken pågår fortfarande när vi flyger över Ungava Bay, ett sund som var okänt för mig tills nu. Hoppas att jag inte snarkat allt för mycket!
Planet skakar en smula av luftströmmarna som möter oss häruppe, men inte våldsamt nog för att kapten skall tända skylten som påbjuder säkerhetsbälte.
Min dator plingar lite tyst av missnöje över att inte komma ut på något nätverk.
Bläddrar i det seanste numret av FORTUNE där man berättar om hur hightech har räddat USA, och underförstått, världen ur de senaste ekonomiska svackorna. Men inte den här gången. Nu ser det hopplöst ut. Ingen vill investera och ingen ser några verkliga revolutionerande lösningar på väg. Lyckligtvis slutar artiklen med att just när det ser så mörkt ut bör man kanske hålla ett extra öga på något garage i Palo Alto…
Är det verkligen så, kommer Californication att ”rädda världen” en gång till? Kan det inte tänkas att någon smart tjej i Asien är den som kommer på något, den här gången?
Vädret är i vart fall klart och vi får en vacker inflygning över de stora sjöarna och landar 10 minuter INNAN tidtabell.
Tar mig till hotellet som snart skall stå värld för en av världens största vetenskapskonferenser, riktade till allmänheten, den årliga AAAS – och kopplar upp mig på nätet!
